Jaktiyttermalung.blogg.se

Då var ännu en helg slut, överstökad, den gick alldeles för fort. Tiden går så otroligt fort, den rusar förbi, och man försöker bara hänga med. Följa strömmen...
Denna helg spenderades i Småland, nära gränsen till Östergötland.

Jakt stod på schemat och beslutat villebråd var vildsvin, kronhjort, dovhjort och räv!

 

En fin morgon, med de första minusgraderna i Sågartorp sedan nyår. Klart väder och lugnt och stilla på morgonen.
Klockan var ställd på 05.30 för att vara på den säkra sidan. Uppstigning, påklädning, fixade te i termosen då jag inte riktigt blivit vuxen än!

När klockan var 07.00 rullade VW Amaroken ut från gårdsplanen. Bil och flak var fullastade med två hundburar, tre förväntansfulla jägare och bössor, elektronik, matsäckar och annat bråte som man måste ha när man ska jaga i dagens läge.

Bilen styrdes söderut, förbi Gamleby, förbi Västervik och ca 3 mil till, och vi landade på ett ställe som heter Blankaholm.

Dagens jaktvärdar var den härliga dansken Erling och Johannes G. Dessa båda herrar hade god kontroll på jakten, även om det senare skulle visa sig att det kom lite smolk i glädjebägaren, då vissa jägare hade problem med nervryck i pekfingret... Men nåväl.

 

 

 

Första såten var en stor såt. Fem hundar släpptes in på strategiska ställen för att driva viltet till den för dagen nio personer starka passlinan. Det dröjde inte lång stund från dess att alla var på pass tills första hundskallen kunde höras i fjärran, då jag satt långt bort från händelsernas centrum till en början. Det dröjde inte heller lång stund innan det hände något, två stänkdjur kom nerför branten framför oss, mig och min högra passgranne. Det var en Kronhind med sin kalv/smalhind i sällskap. Tyvärr för min del gick de på höger sida om passgrannen, den motsatta sidan mot vart jag satt och det dröjde heller inte länge förrän första skottet small i denna såte. Ett skott, två skott, tre skott. Kronkalven stod fortfarande upp... Vad hände egentligen. Efter det följde någon minut av förvirring, men kronkalven låg ned. Passkytten gick fram för att förskona viltet från plågor och det hela var efter någon minut avklarat.

Samtidigt som passgrannen var nere vid kronkalven, helt öppet på gärdet, kom det en älg. Den kom sakta ut snett framför mig till vänster, i hörnet där de alltid kommer ut, på ca 70 meters håll. Den stannade till och tittade åt mitt håll, och mot passgrannen som stod böjd över kronkalven. Älgkon tog sedan ett vigt hopp över taggtrådsstängslet och började i sakta trav ta sig ut på min vänstra sida. Tyvärr för min del tog den det lugnt och fint. Den visste mycket väl att den var fredad idag...

 

Efter någon ytterligare halvtimme då Texas drev ut vad vi tror var en Kron av något slag ut ur såten där ingen satt small det ytterligare ett skott. Denna gången inne i såten. Jonas M ropade på radion. "Jag har skjutit på en kronhind, men de fortsatte... Det kom två i sällskap och jag sköt på den siste". Efter någon minut rörde det sig långt bort på min vänstra sida. Betydligt närmare min vänstra passgranne denna gång. En ensam, stor Kronhind passerade över gärdet i bra fart. Det måste ha varit en av de Jonas såg tänkte jag, men då måste den andre ligga. Efter någon minut visade det säg att så var fallet, och Jonas hade skjutit sitt 10:e kronvilt om jag förstår det rätt!

Efter detta hände inget mer spännande på min kant utan det som hände var att två passkyttar hade någon typ av skjutövning med skarp ammunition på andra sidan såten, då en stackars räv fick smaka på 9 st skott innan det var avslutat. Snacka om kanonad.

Efter sedvanligt arbete, då man fick vara med och dra ut Jonas Kronhind så att man blev svettig återsamlades vi och planerade inför såt nr 2.

 

 

 

 

Såt 2 bjöd inte direkt på något speciellt för egen del och ingen sköt något heller. Jag såg ett rådjur som kom skuttande och jag anar att jag såg en räv som sprang i full fart genom granskogen till höger om mig på relativt långt håll.

 

 

 

Så till dagens höjdpunkt, men även dagens mindre lustiga händelse.
På jaktmarken där vi jagade finns en vass. Ett perfekt tillhåll för vildsvin, vilket också hade visat sig i förra såten som gränsar till vassen, då en av hundarna gått ut dit och skällt ståndskall.
De bestämdes att pga isen ute iv assen ville ingen släppa någon hund dit och det bestämdes att vi skulle ställa ut passkyttar runt vassen och tre st skulle gå genom vassen för att försöka få ut grisarna som vi visste att låg och tryckte därinne. En av de som fick äran att traska in i vassen var självklart Victor.

När utsättningen av passkyttarna var klar, och jag hade fått ett trångt pass väldigt nära vassen, började "drevkarlarna" att gå och föra oväsen i den frusna vassen. Efter en inte allt för lång stund skrek de i radion att gris var på benen. De var vid detta tillfälle inte alls långt från mig och jag hörde tydligt prasslet i vassen och den övre isskorpan som brast när vildsvinen for iväg! Självklart åt fel håll. De stack ut över åkern förbi en annan passkytt som lyckades fälla en gris av de två som for förbi. Drevet i vassen fortsatte och det tog inte många minuter till innan nästa gris var på benen. Denna gång var de fler. Närmare bestämt 4 st. De gjorde en sväng runt drevet och smet ut mellan dem och gick bakåt. Ett tag hörde man rasslet av deras framfart i vassen, inte alls långt från mig nu heller, men så blev det tyst... Knäpptyst. Man kunde höra bilarna från den intilliggande E22:an tydligt. Inget annat hördes. Drevkedjan (tre man) gick runt och tog omtag. Grisarna var fortfarande kvar i vassen. Victor, Johannes & Jocke gick in igen, och det blev fart direkt. En brungris flög ur vassen bakåt, passkytten som stod där sköt, men det blev en konstaterad bom. Resterande grisar gick framåt i bra fart, men stannade sedan tvärt. Drevet fortsatte och de gick upp de igen, och nu blev det ännu bättre fart.
De tre kvarvarande grisarna fortsatte i vassen mot ett ställe där vassen var relativt låg och helt plötsligt small det, två skott. Vad hände. Någon sköt rakt in i vassen, totalt förbjudet, livsfarligt, något som inte får hända. Dessutom med en isskorpa och Jonas M i skottlinjen och långt håll. Risken för rikoschetter var brutalt stor. Som Victor uttryckte det: "Vi kunde lika gärna ha haft nån med i en kista hem..." Dessutom till ingen nytta, då skotten var bom.

 

En gris av de tre som drog iväg blev kvar på platsen efter skott, ett skott som också det var rakt in i vassen, och de andra försvann spårlöst. Ingen vet vart de tog vägen eller vad som hände, men borta var de...
Men tyvärr blev stämningen lite sådär efter det huvudlösa skyttet och jag hoppas att skytten/skyttarna fick sig varsin avhyvling av jaktledaren, för så får det inte gå till.

 

Efter detta spektakel tog vi lite fika och laddade inför den sista såten. Där hände dock ingenting av värde, förutom att det sprutade ut rådjur och vi såg några älgar. Själv såg jag ca 7-8 rådjur. Inget skjutbart och inget skjutet i den såten. 

 

Så var dagen slut och efter en kort samling drog några av oss iväg för att slakta dagens fångst hemma hos Erling. Två kron & två vildsvin. Räven fanns det inget kvar av...

 

                          

 

 

 Dag 2

 Dag två var förpassad till Victors hemmamark skulle man kunna säga. Hemma i Härnum med omnejd.

Vi skulle börja med en såt ner mot Storsjön, där grisarna brukar ligga. Bortskämd som jag är så fick jag drömpasset, Kungatornet. Det är där de ska ut. Ligger det något vilt inne i såten så ska de ut den vägen. Tornet står i den bakre kanten av ett stort gärde. Det är ett stort gärde som sträcker sig många hundra meter från sjökanten och upp till vägen. Lite i den övre kanten, på mitten av det övre gärdet står Kungatornet, utsikten är bra och man ser väldigt långt ut över gärdet.
Både Victor och Jonas gick med sina hundar, Texas och Alva. Efter en stund blev det jakt. Alva hade hittat något mitt i såten och man hörde på skallen att det närmade sig, pulsen ökade och bössan var beredd. Det kom närmare och närmare och när jag förstod att det var påväg ut rakt i famnen på mig gjorde jag mig redo. Jag såg något skymta i skogen på andra sidan åkern och ut ur skogen... skuttade ett rådjur. Det kom rakt på mig. Hade inte tornet stått där hade det sprungit på mig. Jag hade kunnat slängt mig ner på den och brottat ned den med bara händerna.

Efter detta fick Texas tag på en räv, som troligen måste ha smitit ut framför näsan på mig. I ett dike eller bakom den sträng av högt gräs som fanns på andra sidan gärdet från mig. Typiskt.
Inget mer fanns inne denna såt och vi avslutade och tog oss en slurk ur termosen, innan nästa skulle dra igång.

 

 

Nästa drev fick bli Storskogen. Där finns ett par bra planteringar där framförallt hjortar brukar ligga och trycka.

Jag, Pelle och Mario tog oss ut på passen nära gränsen till grannen. Tre bra och fina pass där viltet brukar vilja smita ut, vilket skulle visa sig säkert. Liksom vid övriga jakter dröjde det inte alls länge innan det blev jakt. Alva fick tag på, vad vi tror var ett gäng hjortar, som stack iväg och lyckades undvika oss och drog ut över ett mindre gärde till vänster om Pelle, dock utom synhåll. Tyvärr fick Alva och Jonas bryta efter detta då Alva inte verkade må bra och de drog sig tillbaka till bilen. Nu var det bara Texas kvar i såten och efter ungefär en halvtimme av tyst kontemplation i den tysta men blåsiga skogen blev det upptag. Texas jagade fint förbi en dovhind på Marios pass, som dock inte ens hann reagera innan hjorten var förbi skjutgatan. Resten av såten var tom.

 

 

Tredje akten för dagen drog, efter lite snabb diskussion, igång i området ner mot Ommen. Där fanns ett par fina planteringar förstod jag på jaktvärdarna där grisarna brukar ha sitt tillhåll. Något som skulle visa sig vara sant, då det var grisar inne.

Jag gick sakta till mitt pass som var ca 100 meter upp efter vägen från samlingsplatsen. I en kurva uppe på en liten häll på vägkanten skulle jag stå, visade Victor mig. Efter detta hoppade han in i bilen och fortsatte till det ställe där han skulle släppa Texas. "Då släpper jag" hann jag höra medans jag försökte hitta en bättre position på hällen vid vägkanten och det hann inte gå mer än någon minut innan det började skälla. Ett rungande ståndskall med riktigt grova skall ekade över området. Det var inte alls långt ifrån mig och jag rykte till, och flyttade mig lite närmare till höger varifrån skallen kom. Efter en stund hörde man Victor skrika i radion, "en stor svart gris som attackerade hunden!!!". Så med det gick det lös. Det bröt ut rakt över ett långsmalt gärde jag hade framför mig. Det passerade över gärdet framför mig på ca 250 meters avstånd. En riktigt stor gris, som måste ha varit en galt kom rusandes med Texas i hasorna, inte mer än 5-10 meter bakom. Grisen rusade vidare och in i nästa plantering och där blev det stopp igen, men inte så länge. Det drog iväg igen. Rakt ned mot Mario nere vid sjön. Precis innan det skulle bryta ut ur granplanteringen framför tornet han satt i vek det av och gick i kanten upp mot "sandlådan". Tyvärr var inte den vassaste skytten placerad där och galten lyckades smita ut vid honom, ca 100 meter till vänster om mig nedanför en kurva, så jag såg den aldrig.
Då grisen var ute ur såten släppte Texas relativt snabbt och återvände till Victor.

 

Det skulle dröja ett tag innan det hände något mer av intresse. Och fort gick det. När Victor började närma sig slutet av såten hittade Texas något i en plantering alldeles framför Mario. Tre skall från Texas och sen PANG! Ett skott och Gyltan låg död på stället. Ingen hann förstå vad som just hade inträffat, men en gris låg i alla fall. Efter att Victor var klar i såten avbröt vi och drog fram grisen. En 60-70kg gylta.

 

Vi hade lite tid på oss innan mörkret skulle börja dra in och vi bestämde oss för en snabb, liten såt. Liten, men tät som helvetet enligt Pelle och Victor och det brukar kunna ligga grisar där. Jag tog plats i ett jakttorn ner mot Ommen och med Pelle till höger om mig längst ned vid sjökanten. Victor gjorde ett försök bland några rasade granar nere vid sjön, men där var det tomt. Texas sökte då ut uppåt mot vägen, och där kanske 70 meter in blev det återigen ett rungande ståndskall. Victor gick på och efter 5-10 minuters skallt drog det iväg. Rakt mot vägen. Rakt på Mario igen. En stor svart gris kom tjurrusande över vägen och han fick iväg två skott. Ingen reaktion på grisen som bara fortsatte. Texas låg efter och följde den en bit efter med skall, men gav sig sedan. Under tiden som Texas fortsatte skälla, fick jag order att rusa ner från tornet, upp över gärdet, passera vägen och snabbt ta mig ner till Kungatornet. Jag skyndade mig allt vad tygen höll, men det visade sig att grisen valt att ta andra hållet och min rusning blev meningslös när Texas återvände till Victor.
En ordentlig skottplatsundersökning gjordes och Victor spårade grisen i den lilla snö som fanns på vissa fläckar i skogen, utan att kunna se något blod. Efter en längre spårning konstaterade vi bom och när mörkret började driva in var denna dag över.

 

                                                  

 

 

Ännu en fantastisk dag var över i mitt drömlandskap. Ett jaktlandskap utöver det vanliga. Jag är lyckligt lottad som har fått vara med om detta och att få vara med och lära mig av dessa fullfjädrade jägare och skyttar.
Ännu ett utomordentligt besök var till ända.

Efter att ha slängt in grisen i Amaroken bar det av till Blågården för lite mat innan hemfärd. Efter ännu en gudomlig måltid i köket i Blågården i Härnum var sagan slut för denna gång.

Det blir ett så abrupt slut när man måste lämna så fort för att sitta i bilen i fem timmar. Efter en sådan helg hinner man fundera och tänka mycket på dessa timmar i en bil, och många tankar snurrade. Både om framtiden, nutiden och det som en gång varit, allt man varit med om i helgen och alla drömmar man fått uppfyllda. Alla trevliga människor man träffat som man aldrig trodde att man skulle se igen. Nya vänner, nya platser som man börjar lära sig namnen på.

 

När bilen rullar ut från Härnum och jag lyser med lampan ut i mörkret över gärdet står där tre dovhjortar och det summerar liksom alla intryck och så fort man svänger ut på E22:an med riktning norrut längtar man tillbaka.

Det är något speciellt där nere. 

Jakten såklart, människorna, den härliga dialekten, det böljande landskapet och den perfekta biotopen. Allting smälter samman och det känns som att jag är hemma när jag kommer ner. Dels blir man så bortskämd av alla, så man vet inte hur man någonsin ska kunna bjuda tillbaka, men man blir också välkomnad av allt och alla. Naturen tar emot en med öppen famn. Det brutna landskapet med de höga bersklipporna i Uknadalen, de stora fälten och de stora vassarna ner mot havet...

 

Jag hoppas vi ses igen Småland och vem vet. Kanske blir jag kvar någon gång.