Jaktiyttermalung.blogg.se

Fortsättning... (En morgon jag sent kommer att glömma)

 

Klockan ringde otroligt tidigt nästa morgon, så tidigt att man knappt kan förstå hur tidigt det egentligen är. 03.15 durrade och pep mobiltelefonen vid mitt öra och det var med sömndruckna ögon och leder som jag hävde mig upp i sittande ställning i sängen. Med en blick ut genom fönstret, i det kompakta mörkret som sänkte sig över Småland, väcktes mina sinnen till liv och jaktinstinkten infann sig. Sömnen var försvunnen. 

På andra sidan rummet skymtades morfar Inge där han låg med ögonen öppna och troligen med en tomt undrande blick som funderade "vad håller han på med?". Jag frågade om inte han skulle ut också, men han tackade nej, vände sig i sängen och mumlade något att jag skulle höra av mig om det hände nått. 

 

Det var en kylig och blåsig morgon. Regnet hängde i luften, påväg att släppa sitt grepp från de grå molnen som i det kompakta mörkret inte var synliga för mina mänskliga, begränsade ögon. Jag klädde på mig de behövliga kläderna. Den viktiga kepsen med "inbyggt" ansiktskamoflage sattes på huvudet och patronerna laddades i bössan men inget i loppet. Jag skulle ju traska i mörkret bort mot tornet på mossen, och man vet ju aldrig vad som kunde hända på vägen dit.

Med alla attiraljer i beredskap och alla klädesplagg på kroppen började vandringen i mörkret. Först försökte jag stappla mig fram steg för steg utan att våga tända ens det minsta ledljus, men det blev för svårt och tillslut var jag tvungen att tända lampan på mobilen. Mer än en gång stannade jag upp för att lyssna. Jag passerade Peo där han sitter på sin stubbe på vänster sida om vägen, blickandes ut över vägen och hälsar alla som passerar välkomna. Denna Peo som jag nämnde är en trästaty som jag tror att han fick i present någon gång för några år sedan.

 

Med de smygande stegen en jägare ibland tar till, stegade jag ljudlöst vidare efter grusvägen. Passerade ett hus på vänster sida och korna i hagen på den högra sidan var tysta, stirrande på den oväntade gestalten med frånvarande blick, utan att bry sig nämnvärt. När vägen sedan började svänga svagt till höger i början av en mindre s-kurva klev jag av från densamma och började smyga sakta och försiktigt ut över åkern, mot tornet.

Det var fortfarande för mörkt för att urskilja något alls förutom en lite mörkare nyans där den minimala höjden med ett torn och ett gäng buskar stod. Mot just detta torn styrde jag stegen och jag var nu inte långt ifrån. Väl framme vid tornet stannade jag upp och blickade ut över åkern, fortfarande för mörkt för att urskilja något alls, men en känsla av spänd förväntan spreds i kroppen. Jag började klättra upp i tornet. Jag satte mig i den bekväma vridbara fåtöljen och tittade ut i det kompakta mörkret. Fortfarande var det en halvtimme kvar innan ljuset skulle komma för att ta greppet och jaga bort mörkret, men efter en kvarts väntan tog jag fram lockpipan. Red River Bandit Vagilante, som för övrigt är ett minne blott, då den är försvunnen, som bortblåst.

 

Ut i den tidiga småländska morgonen blåste jag ett försiktigt harskrik. Innan mörkret givit med sig ordentligt så att man ska kunna urskilja hornbärande rådjur från getter, tänkte jag att en räv hade varit fint att få med sig hem i alla fall. Jag blåste ett antal serier utan resultat, satt tyst ett tag, fortsatte med några resultatlösa serier. Regnet började falla i ett försiktigt duggregn som i den kraftiga vinden drev in under taket och smekte mitt ansikte. Jag stirrade tomt in mot skogsbrynet på ena sidan åkern, långt bort i tankarnas värld vaknade jag sakta till liv, snurrade runt i stolen och fick syn på en svart silluett på åkern.

Ett rådjur! Eller var där fler! Jag förde handkikaren till ögonen för att försöka urskilja vad det var för rådjur. Ett, två, tre stycken rådjur räknade jag till genom handkikaren, noll såg jag utan kikaren. Mörkret var fortfarande påtagligt. Vad var det egentligen som stod där. Get med 2 killingar?

Helt plötsligt bryter en plötslig rusning det stilla betandet där ute på åkern. Jag slänger handkikaren till ögonen med ett ryck och ser att ett av rådjuren jagar bort det andra. ”DET MÅSTE VARA EN REVIRHÄVDANDE BOCK” skriker jag tyst för mig själv och pulsen rusar liksom bockens hets mot den andra.

 

Jag stirrar genom handkikaren och försöker urskilja om det verkligen är en bock som nu går och betar tillsammans med vad jag befarar att är en get. Men mörkret är fortfarande närvarande och ett skott på detta avstånd är omöjligt. Jag går igenom mina alternativ. Jag måste få in dem närmare för att först och främst få syn på om det är en bock eller inte och sedan eventuellt få en möjlighet att kunna skjuta. Mitt enda alternativ är att använda lockpipan. Jag smyger upp den och ska försöka få fram ett ljud som jag tror att jag kan i teorin, men som jag aldrig har försökt mig på i praktiken.

Samtidigt som det försiktiga regnet gav med sig så förde jag pipan mot munnen och blåste försiktigt. Ett pip, ett kontaktläte, ett ryck, två öron som lyssnar intensivt. Ett andra pip, två öron som står rakt upp, fyra ben som tar några försiktiga steg mot mig. Ett tredje pip och ett av rådjuren börjar gå mot mig! Vid det fjärde pipet väcktes någon form av instinkt hos rådjuret och med skällande och höga hopp närmar det sig. Jag fumlar med min Winchester och kikar i kikarsiktet när det närmar sig.

”Är det en bock?” ”Ja, det måste det vara!” ”Men jag ser inga horn!?” . 50 meter, 40 meter, fortfarande inga horn. 30 meter, nu urskiljer jag något ovanför öronen. ”Ja, det är en bock!”

 

Med pulsen högre än vid ett träningspass börjar jag verkligen att göra mig beredd att skjuta. Problemet är att bocken kommer i god fart rakt mot mig, vilket inte möjliggör ett säkert skott, enligt mig. Ett halsskott mot en studsande bock som kommer rakt på är inte att tänka på just nu.

Den kommer allt närmare, fortfarande rakt mot mig. Jag undrar om den någonsin ska vrida upp och visa en säker bredsida. Efter några långa sekunder så kommer den så nära att jag kan höra dess hetsiga andetag, och på tio meter passerar den tornet på vänster sida. Där står såklart en buske, och en av tornets reglar. Jag får smyga in bössan och ut igen på andra sidan regeln så snabbt och ljudlöst som jag bara kan och i en sned sittande position får jag in siktet bakom bogen på bocken, som nu har stannat, och skottet går. Förblindad av en intensiv mynningsflamma och en, av spänningen, rusande puls undrar jag för bråkdelen av en sekund vart bocken tog vägen. Även om jag är säker på att skottet tog bra, så blir man de där första ögonblicken osäker. ”Där ligger han ju!” Han fick sluta sina dagar ögonblickligen, med ett perfekt skott föll han ihop och han kommer alltid bli ihågkommen,kommer för alltid att finnas i mitt minne.

 

För en kort sekund var det bara jag och bocken. Jag tog mig ner från tornet och försökte att förstå, försökte se mig själv ur ett annat perspektiv Som jag så ofta säger, det gäller att visa vördnad för det vilt man har fått möjligheten att fälla. Skottet är bara en enkel krökning av fingret, en knall som varar i en tiondels sekund, men minnet och känslan för stunden är evig. Där jag nu sitter och skriver det här kan jag se honom, bocken, han sitter mitt emot mig. En trofé som visar min första bock, en trofé som verkligen påminner mig om den upplevelsen jag fick vara med om för 2 år sedan. Tomhylsan sitter där den också. Visar de delar som för jakten samman med minnen och

 

Tack än en gång till Peo, Mariana, Victor och Johannes för att jag fått chansen att vara med om detta, fått chansen att få ett minne för livet.

         

 

 

Härnum del 2 kommer inom kort!