Härnum del 1
För ungefär två år sedan var det någon, eller några, som kom på idén att de skulle kunna hälsa på en gammal bekant från bland annat älgjaktssammanhang, Peo. Christer hade varit där tidigare och hälsat på och varit med och jagat, men morfar och Peo var nog bara bekanta innan de senaste åren då de som det känns byggt upp en vänskap. Vart jag kom in i bilden förtäljer inte historien, även om jag är väldigt glad att jag fick vara med på ett litet hörn.
Peo med familj bor i nordöstra Småland. I och runt omkring Gamleby, nära en by vid namn Härnum. Det dröjde inte lång tid innan vi faktiskt var på väg ner dit för att hälsa på, och jag minns att jag var nervös. Både över hur jakten skulle vara, då det ändå var en typ av jaktresa, men jag var även nervös över hur de där nere skulle se på oss. Man känner sig ju väldigt ”tarv” när man jagar på någon annans mark, eller för den delen använder sig av andras tillgångar överhuvudtaget. Var vi dryga i deras ögon eller hur var det egentligen. Dessa tankar skulle visa sig att vara totalt onödiga och utan grund, bara en uns av dåligt självförtroende från min sida. Från första steget vi tog ur bilen på deras gård till det allra sista steget vi tog för att sätta oss i bilen hem igen, var vi så bortskämda som man kunde vara.
Det första som hände, innan vi ens packat ur bilen bjöds det på lunch! Rådjurssadel! Så oerhört gott! Var nog det godaste jag ätit. Extasen över att få se så underbara vyer och så underbara jaktmarker smittade av sig på maten, vars smaker bara exploderade i munnen. Vi var på plats!
Kvällen närmade sig snabbt, jag minns inte om det var första eller andra, men jag minns att det regnade för fullt och jag tror att det regnade under hela bilresan ner också. Det borde ju innebära att det var första kvällen.Vi satt i lusthuset, med ett stilla, lätt regn smekande fönsterrutorna medan vi åt. Victor, Peos son, hade kommit hem och hälsade på och åt tillsammans med oss.
Tiden gick och sensommarkvällen blev ljum när solen bakom molnen, sakta började sänka sig ner mot trädtopparna. Ju längre tiden gick desto mer avtog regnet och tillslut började himlen spricka upp och tankar började virvla omkring i skallen.
Skulle vi ut och jaga? Victor och Peo övertalade mig och jag småsprang mot rummet där mina jaktkläder fanns för att så fort som möjligt kunna komma ut, ut i de brutna landskapen, sökande efter den där första Råbocken.
10 minuter senare satt vi i bilen. Vi skulle åka 500 meter till en åker som tillhörde dem. Där fanns ett ”pass” som de kallade ”Liggstenen”, då den är svagt lutande och är perfekt att ligga på om man ska skjuta. I bilen dit var det tyst. Jag blir lätt relativt tyst när jag är med människor jag inte riktigt känner, och vi hade ju nyss träffats för första gången. Jag antar att det är så jag är... vare sig jag vill eller inte. Men nog om det nu.
Nu var det dags att göra en sista sväng över ett litet krön innan vi såg ut över åkern. ”Oj! Där är han ju!”, utrbrister plötsligt Victor. Hur han nånsin kunde se bocken vi letade efter i den högen av dovhjortar har jag fortfarande svårt att förstå, men vi stannade och han tog upp kikaren, spanande ut på bocken. Vi rullade en bit till med bilen. Tyvärr gillade inte bocken detta och han började trava mot skogsbrynet och var med ens förvunnen i grönskan. Vi bestämda att jag skulle smyga mig försiktigt mot liggstenen ändå och hoppas på att han skulle komma ut igen. Det gjorda han inte. Kvällen blev mörk, och tomhänta återvände vi hemåt. Men efter detta vara modet upp och jag var taggad. Klockan ställdes nästa morgon på 03.15.
...FORTSÄTTNING FÖLJER!
