Jaktiyttermalung.blogg.se

 

 

Eftersom Cattis skulle på filmkväll till en kompis i fredags kväll fick det bli en snabbvända i bäverskogen, vid bäverån, i snålblåsten. Usch vad jag frös, ändå satt jag bara ute i ca 1,5 tim, men det räckte gott och väl!

 

Efter att jag med mycket möda och stort besvär tog mig till platsen där jag skulle parkera bilen, så blev det att pulsa en bit i snön för att kunna ta sig fram till ån. Volvon fick verkligen bekänna färg rejält på vägen dit. Att den höll bevisar att det är riktig svensk kvalitet, då vägen var halvt bortspolad på vissa ställen med djupa fåror tvärs över vägbanan som följd. Det small oroväckande när man åkte över dessa. Men med en lätt fot på gasen och en känsla för att köra på sämre vägar, så klarade jag och bilen mig igenom ytterligare en prövning. Jag tror att det är viktigt att veta hur och var man ska köra när man kör på sämre vägar eller i terräng, etc., det spelar ingen roll hur mycket fyrhjulsdrift eller hur mycket låsbara diffar man har i bilen om man kör på fel ställen, håller sig på fel sida av vägen eller gasar och bromsar på fel ställen.

 

Men nog om det. Tillbaka till själva jakten. Det blev en del pulsning genom skogen ett par 200 meter innan man kunde skymta ån mellan trädstammarna och stegen kortades, blev till tysta smygande minikliv. "Tänk om bävern sitter uppepå landi närheten" tänkte man, för då krävs tystnad och lugna steg utan stamp. Bävern känner direkt på vibrationerna i marken om nått är på gång. Nog ser den dåligt, har dålig hörsel och kan framstå som klumpig och dum, men när det kommer till att känna vibrationer och använda näsan så är den nog svårslagen. 

Jag närmade mig ån i sakta mak, kikandes mellan träden med min Bushnell-handkikare av billigare sort, som tjänat mig väl de två säsonger jag använt den, men inget kunde skymtas i vattnet eller på land.

"Eller! Där simmar ju något!!" Spänningen stiger plötsligt lavinartat och jag stannar upp mitt i steget. Stirrar ut i vattnet, försöker urskilja vad det är för något. Jag för kikaren till ögonen..."Nej, en and...".

 

Jaja, tänker jag och ställer ner foten som hängt i luften i två minuter och tar några försiktiga steg ut till kanten av ån och tittar uppströms och nedströms. Där är bäverhyddan 50 meter uppströms, men ingen bäver. Jag tar mig så fort jag kan men ändå så försiktigt det bara går, till favoritstället. Där jag alltid sitter när jag är där. En sten man kan ligga och ta stöd mot om det skulle komma en bäver och man bestämmer sig för att skjuta.

 

Framför mig simmar två kanadagäss, troligen samma par som var där ifjol när jag satt där.Med en stark nordanvind rakt i ansiktet är förhållandena bra. Nu saknas bara en bäver.

Det dröjde inte länge innan det kommer någonting farande genom vattnet 150 meter bort och skapar en mindre våg bakom sig, som en båt, fast i mindre skala. När man ser detta kan man inte ta miste på vad det är. En bäver är på ingång. Men den sätter sig på fel sida ån. Så nära men ändå så långt borta. Ett skott från min .222:a och det ligger 2 km av pulsande igenom blöta, snöbeklädda myrar eller en simtur i 0 graders vatten mellan mig och bävern. Nej, att skjuta den på fel sida ån är inte att tänka på just nu, det är för sent och för dåliga förhållanden för det. Så det blir att vänta.

 

Den sitter på kanten! Sedan glider den ner i det kalla vattnet, lika graciöst som vinden smeker den bruna, döda vassen framför mig. "NU!! NU SIMMAR DEN ÖVER PÅ RÄTT SIDA ÅN!!!". Jag gör mig redo, siktar på den genom kikariktet. Nejdå, den skulle bara skämta aprillo med den förföljare som den inte vet att den har. Luras genom att vända tvärt mitt i ån efter att helt säkert ha siktat in sig på min sida.

Så fortsatte det. Tre gånger till skulle hjärtat flyga upp i halsgropen och jag böja mig ner och titta genom kikarsiktet, bara för att åter se denna smarta bäver vända mitt i ån. Det slutade inte förrän den kom i ån tio meter från mig och vände återigen till fel sida, för att sätta sig på sin hydda, tvärs över ån från mig, på 20 meters håll. Jag kikade på den med kikaren, vette tusan om inte jag såg en tunga som lipade åt mig! Nej, ikväll var inte kvällen då jag skulle få skjuta min första bäver, det var en kväll då jag fick studera ett av våra mest intressanta djur på nära håll.

Det började bli sent, mörkret sänkte sig snabbt och när den satt där på hyddan mitt emot mig så bestämde jag mig för att det var dags att bege mig hemåt. Jag reste mig! Bävern stelnade till och gled sakta ner i vattnet. Den simmade några vändor framför mig, helt orädd i dess rätta element. Gled sakta med strömmen nedströms. Den började närma sig min vittring. PLASK!!!! Den dök med det karaktäristiska plasket som signalerar att "Jag vet allt att du är där, fast jag varken hör eller ser dig", men den kom upp lika fort och fortsatte glida fram och tillbaka innan den fått nog. Den simmade mot hyddan och med dagens sista ljus försvann den in i hyddan med ett ljudlöst dyk.

 

Det är alltid en upplevelse att gå ut i skogen. Man vet aldrig vad som händer och man vet aldrig om man får något byte med sig hem. Jag är jägare, men inte bara med ett vapen. Jag är också en jägare som jagar upplevelser. Upplevelser som så väldigt få får vara med om, upplevelser som jag unnar den storstadslevande organismen; människan, att få uppleva. I fredags jagade jag och bytet blev en upplevelse. Nästa helg, eller nästa år jagar jag, och bytet kanske är en bäver eller kanske ett rådjur. Att vara jägare är inte att vara mördare. Det gäller att visa respekt för viltet och vad kan vara mer respektfullt än att hålla igen avtryckarfingret och istället få en upplevelse som du kan spara för evigt. 

När solen försvann och jag sakta och försiktigt i bilens strålkastarsken försökte ta mig förbi de hinder som vägen satt upp för mig, så var jag nöjd över kvällen. Jag hade ingen död bäver i bakluckan,men jag hade en levande bäver i mitt minne, en upplevelse som egentligen blivit förstörd av ett skott.

 

För mig är dessa minnen livskvalitet. Och kom ihåg kära jägarvänner...

 

...jakt är så mycket mer än bara ett skott!

 

 

Mvh

 

 

Anders